Ester 9

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

Judarna triumferar

^1-2 Den trettonde dagen i tolfte månaden var den dag då de båda lagarna från kungen skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att krossa dem, men nu visade det sig att bli tvärtom. Judarna samlades i de olika städerna i alla provinserna för att försvara sig mot dem som tänkte gå till anfall. Men det var ingen som försökte ge sig i strid med dem. Man hade fått stor respekt för dem,

³ och de ledande männen i provinserna, tjänstemännen och landshövdingarna, hade ställt sig på judarnas sida.

⁴ Mordokai hade nämligen fått mycket stort inflytande, och hans namn var känt över hela riket.

⁵ Men judarna tog tillfället i akt den dagen och dödade alla sina fiender.

⁶ I Susan dödades femhundra.

^7-10 De avrättade också tio söner till Haman, Hammedatas son, han som hade varit judarnas fiende. De hette Parsandata, Dalefon, Aspata, Porata, Adalja, Aridata, Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata. Men judarna plundrade inte sina fiender och tog deras egendom.

¹¹ När kungen samma dag blev informerad om antalet män som dödats i Susan,

¹² sände han bud efter drottning Ester. Judarna har dödat 500 män bara här i Susan, utbrast han. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan ha hänt i landet i övrigt? Om det är något mer du önskar av mig, så låt mig få veta det!

¹³ Då svarade Ester: Om det behagar Ers Majestät, så låt judarna här i Susan få fortsätta i morgon också på samma sätt som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda i galgen.

¹⁴ Kungen gick med på hennes begäran, och den blev kungjord i Susan, och kropparna efter Hamans söner hängdes upp.

¹⁵ Judarna i Susan samlades även följande dag och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller den här gången några tillhörigheter från dem de dödat.

Purimhögtiden instiftas

¹⁶ Judarna i de olika provinserna gick till angrepp mot sina fiender och dödade 75.000 av dem, men de lade inte beslag på deras tillhörigheter.

¹⁷ Allt detta skedde den trettonde dagen i månaden Adar. Nästa dag vilade de och firade segern.

¹⁸ Men judarna i Susan fortsatte också den dagen med angreppen på sina fiender, och först dagen därefter firade de sin seger.

¹⁹ Därför har det blivit så, att de judar som bor i landsorten firar den fjortonde dagen i Adar som en helgdag och ger varandra gåvor.

²⁰ Mordokai skrev ner allt som hände och meddelade det till alla judar i riket.

^21-22 Han uppmanade dem att fira dessa dagar som helgdagar i glädje och tacksamhet och att ge varandra gåvor. De skulle minnas att de blivit räddade från sina fiender och att deras bedrövelse förvandlades till glädje och deras sorg till högtid.

²³ Judarna antog Mordokais förslag och började fira denna årliga högtid

^24-25 som en påminnelse om att Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att döda dem på en dag som bestämts med ett tärningskast. Högtiden skulle dessutom vara en påminnelse om hur allt detta kommit till kungens kännedom, och hur han utfärdat en kungörelse som fick helt motsatt effekt mot vad Haman väntat sig och om hur Haman och hans söner blivit upphängda i galgen.

²⁶ Högtiden kallas Purim på grund av att det persiska ordet 'pur' betyder 'lott' eller 'tärning'.

²⁷ Alla judar i hela området gick med på att införa denna sed och låta den leva vidare bland alla sina efterkommande och alla som blev judar. De förklarade att de aldrig skulle försumma att fira dessa två dagar på den bestämda tiden varje år.

²⁸ Det skulle vara en årlig högtid, som från generation till generation skulle firas av varje familj på landsbygden och i alla städer över hela riket, så att minnet av vad som hänt aldrig skulle förblekna hos det judiska folket.

^29-31 Under tiden hade drottning Ester, Abihails dotter, som var adopterad av juden Mordokai, skrivit ett brev där hon förklarade sig stå helt bakom Mordokais förslag om firandet av den årliga purimfesten. Dessutom sändes brev för att uppmuntra och glädja alla judar i de 127 provinserna, och i breven stadgades att purimfesten skulle firas på de bestämda dagarna varje år efter en befallning av juden Mordokai och drottning Ester. Detta stämde helt överens med vad judarna själva beslutat angående denna sed med fasta och bön,

³² men genom drottning Esters befallning blev detta nu gällande som lag och skrevs ner i krönikan.